Tillbaka på jobbet efter semestern så blev pratet som vanligt vad alla hade gjort under sommaren. Naturligtvis börjades det prata om hur dyrt det är att resa, renovera och allt annat som folk gör på semestern.
Under en av fikarasten kläckte en kollega ut att hon hade glömt bort att deras räkning för vattenförbrukning kom kvartalsvis och att de därför hade skippat att åka på Kolmården med barnen. Jag höll såklart på att börja garva, men hon fick medhållande nickar av några, och det såg inte ut som att någon annan tyckte det lät helt absurt att en sån sak gör att man måste ställa in semesterplaner.
En annan fikarast med ett annat team var det en gubbe som nämnde att dom skaffat hund, men nu innan de skulle börja jobba igen kollat upp priserna för hunddagis och att han och frun nu var tvungna att jobba hemma halva veckan var för att det skulle bli för dyrt annars.
Jag jobbar på en arbetsplats där 99% ligger över eller runt brytpunkten i lön och där alla nyanställda de senaste 20 åren har en universitetsexamen. Det är alltså inte Samhall jag jobbar på.
Hur får dessa människor sina liv att gå ihop? Har någon av er forumanvändare varit den här personen och ge lite insikt i hur tankarna går?
